Tidig behandling

När de första symtomen på Parkinsons sjukdom (PS) visar sig, kan det hända att ett läkemedel ordineras. Detta beslut beror på många faktorer, t.ex. om sjukdomssymtomen har en negativ effekt på livet på arbetet eller hemma, och om personen med PS har andra medicinska tillstånd att ta hänsyn till. Därför ska personerna med PS ingående diskutera behandlingsbeslutet med sin läkare/Parkinsonsjuksköterska. Syftet med denna diskussion är att säkerställa att varje person får den behandling som bäst passar de individuella behoven.

Dessutom finns det mycket att diskutera när det gäller frågan om tidig behandlingsstart (dvs. strax efter att sjukdomen har diagnostiserats) har långsiktig fördel framför uppskjuten behandlingsstart? Tidig behandlingsstart är ett aktuellt och pågåenden diskussionsämne. De som stödjer tidig behandling hävdar att användning av ett lämpligt läkemedel förbättrar symtomkontrollen och möjliga långsiktiga fördelar. De som stödjer uppskjuten behandlingsstart anser att eventuella små behandlingsfördelar för lindriga symtom i de tidiga stadierna av PS uppvägs av risken för kortsiktiga och långsiktiga läkemedelsbiverkningar. Om läkemedel godkänns för att förändra sjukdomsförloppet vid PS och fördröja dess fortskridande, så kommer dock så tidig behandlingsstart som möjligt troligtvis att bli en mer relevant behandlingsstrategi.

 

Närhelst behandling startar, ges vanligtvis ett enda läkemedel, och läkaren och personen med PS arbetar tillsammans för att fastställa den effektivaste dosen. Detta läkemedel är oftast en MAO-B-hämmare, en dopaminagonist, eller levodopa – även om användningen av levodopa kan skjutas upp för att användas i senare sjukdomsstadier. Efterhand som PS fortskrider kan doser behöva ändras och läkemedel bytas eller läggas till för att få bästa kontroll över de speciella symtom som förekommer. Under hela sjukdomen kommer dock personen med PS alltid att ha sista ordet när det gäller när och hur behandling ska ges.